Sammanfattning

Nervgaserna hör till gruppen organiska fosforföreningar och ger upphov till en kolinerg förgiftning genom att irreversibelt hämma enzymet acetylkolinesteras. De viktigaste exponeringsvägarna är inhalation och absorption via hudkontakt.

Symtom från ögon (mios, smärta, tårflöde) och slemhinnor (rinnande näsa, salivation, bronkorré) debuterar snabbt till följd av direkt lokal påverkan. Tecken på systemförgiftning ses i regel senare, men kan komma inom minuter efter kraftig exponering. Behandlingen omfattar avklädning/hudsanering, antidottillförsel med atropin och oxim, bensodiazepintillförsel samt intensivvårdsterapi.

Symtom / fynd

Symtomen beror på stimulering av kolinerga muskarin- och nikotinlika receptorer perifert och centralt.

Salivering, rinnande näsa, ökat tårflöde och mios. Illamående, diarré, buksmärtor. Ofrivillig urin- och fecesavgång. Ökad sekretproduktion i bronkerna, bronkospasm, hosta, andnöd, lungödem. Bradykardi (men takykardi kan ses initialt) och överledningsrubbningar. Huvudvärk, sluddrigt tal, hallucinationer, generella kramper och medvetslöshet. Muskelfascikulationer, muskelkramper och därefter pareser. Andningsinsufficiens. Hyperglykemi och hypokalemi.

Provtagning / undersökningar

Syrabasstatus, elektrolyter och blodsocker.

AchE-aktivitet (kolinesterasaktivitet i plasma).

Diagnostiskt EKG.

Övervakning / behandling

Personsanering ska utföras före intagning på sjukhus, se lokal katastrofmedicinsk plan.

Vid förtäring av kontaminerad föda eller vatten ges, om befogat med hänsyn till dos och tidsfaktor, kol före och efter ventrikelsköljning.

Arytmiövervakning på intensivvårdsavdelning.

Optimal symtomatisk behandling innefattande vätsketillförsel, syrgas och kontrollerad andning efter behov.

Atropin. Doseringen styrs helt av hur kraftig den kolinerga stimuleringen är. Man strävar efter att inte behöva suga i patientens luftvägar oftare än en gång var 5 minut, att hålla pulsfrekvens > ca 80 slag/min samt att häva eventuell bronkospasm.  Vuxna ges initialt 2-4 mg iv. Atropinadministrering fortsättes vid behov med 2 mg (1 mg till personer äldre än 60 år) var 3-8:e minut så att adekvat atropinisering hela tiden föreligger oberoende av eventuell oximbehandling. Tillförsel av atropin styrs av hur kraftig den kolinerga stimuelringen är  Vid behov av snabbare doseskalering så kan inital dos dubbleras var 5:e minut tills önskad effekt uppnås.  Vid svår förgiftning kan atropin ges som infusion. RING GIC. Vid kraftig exponering kan doser upp till 50-200 mg dagligen behöva ges. Barn ges initialt 0,05 mg/kg iv. Vid behov ges ytterligare 0,02-0,05 mg/kg var 2-10:e minut efter kliniskt svar.

Oxim (Obidoxim, HI-6). Oximbehandling kan i vissa fall leda till en reaktivering av det blockerade enzymet acetylkolinesteras, vilket då motverkar nervgasernas påverkan på de nikotinerga kolinerga receptorerna. Obidoxim är ej effektivt vid förgiftning med Soman. Obidoxim är mer effektiv än HI-6 vid förgiftning med Tabun. Till vuxna ges 250 mg obidoxim (Toxogonin) iv under 5-10 minuter. Dosen upprepas efter behov, dock först efter 2 timmar. Till barn ges 4 mg/kg iv. RING GIC.

Det finns autoinjektorer som innehåller atropin samt en oxim. Om behov föreligger, kontakta tjänsteman i bredeskap (TIB), Socialstyrelsen.

Bensodiazepiner ges iv vid kramper, höga doser kan behövas.

Toxicitet / koncentrationer

Samtliga nervgaser har mycket hög toxicitet.

Förekomst / preparat

Nervgaserna är mer eller mindre flyktiga, nästan färglösa vätskor vid rumstemperatur. De är stabila och lätta att sprida ut. En praktisk indelning är att dela in dem efter deras flyktighet. Nervgaserna Sarin och Soman benämns "försvinnande nervgaser". Tabun och VX benämns "kvarliggande nervgaser".