Stick av geting, bi eller humla

Sammanfattning

Giftet består av peptider, enzymer och aminer (t ex histamin) som orsakar lokal smärta, rodnad och svullnad. Vid enstaka stick är den direkt toxiska effekten lindrig. Stick i munhåla och svalg kan dock orsaka lokal svullnad med luftvägsobstruktion och stick direkt i ögat kan medföra synskada.

Ett stort antal stick kan orsaka toxinmedierad systemisk förgiftning med bland annat hemolys, rabdomyolys och akut njurskada. Sådan förgiftning är framför allt beskriven efter massattacker av bålgetingar i Asien och har såvitt känt aldrig inträffat i Sverige. GIC rekommenderar sjukhusbedömning vid massattacker över en viss storlek (se Övervakning/behandling).

Allergi mot ämnen i gift från geting och bi är vanligt och stick kan orsaka potentiellt livshotande anafylaxi som kräver akutsjukvård.

Stick kan också orsaka en stor lokal allergisk reaktion med erysipelasliknande rodnad och svullnad som kan bli utbredd (> 10 cm från stickstället).

I sällsynta fall kan immunologiska reaktioner efter stick orsaka hjärtinfarkt (Kounis syndrom), serumsjuka eller neurologiska komplikationer.

Symtom / fynd

Intensiv brännande smärta, rodnad och lätt svullnad kring stickstället är typiskt. Smärtan avtar vanligen snabbt efter 5-10 minuter. Lokalreaktionen kan i sällsynta fall progrediera och nå maximal utbredning först efter ett par dagar (stor lokal allergisk reaktion).

Stick i munhåla och svalg kan leda till andningshinder och stick i ögat kan vara synhotande.

Anafylaktiska reaktioner som generell urtikaria, angioödem, larynxödem, bronkospasm, illamående, buksmärtor, blodtrycksfall och chock kommer vanligen inom minuter och kan vara livshotande. Bifasisk anafylaxi förekommer.

Vid toxinmedierad systemförgiftning efter ett stort antal stick kan gastrointestinala symtom, feber, CNS-påverkan samt uttalad muskelsmärta förekomma. Mörk ("sojafärgad") urin kan vara ett tecken på hemolys eller rabdomyolys (Ring GIC).

Provtagning / undersökningar

Vid enstaka stick utan allmänpåverkan är provtagning inte indicerad.

Vid ett stort antal stick och misstänkt toxinmedierad systemförgiftning kontrolleras blodstatus, elektrolyt- och njurstatus, leverstatus (inklusive LD och bilirubin), CK, myoglobin, haptoglobin, PK(INR) och APTT. Följ diures samt notera urinens färg (Ring GIC).

Övervakning / behandling

Vid bistick avlägsnas kvarlämnad gadd. Vårdcentral eller sjukhus behöver endast uppsökas vid tecken till allmänpåverkan, tidigare allvarlig allergisk reaktion efter stick, stick i ögat eller munhålan eller efter ett stort antal samtidiga stick (se nedan).

Vid anafylaktisk reaktion ges adrenalin, kortison och antihistamin i enlighet med lokal rutin.

Vid stor lokalreaktion kan kortison ges peroralt. Dos: prednisolon 1-2 mg/kg eller betametason 0,1-0,2 mg/kg med snabb nedtrappning under 3-5 dagar.

Efter en allvarlig allergisk reaktion bör patienten förses med egenvårdsmediciner (adrenalinpenna). Överväg remiss till allergimottagning.

Smärtan efter ett enstaka stick är intensiv under 5-10 minuter, men avtar därefter snabbt. Viss klåda/värk kan kvarstå i 24 timmar. Xylocainsalva, hydrokortisonkräm eller peroral antihistamin kan prövas för symtomlindring, men evidensen för effekt är begränsad.

Vid ett stort antal samtidiga stick rekommenderar GIC sjukhusbedömning:

Vuxna ≥50 stick av geting eller bi, eller ≥10 bålgetingstick.
Barn (småbarnsåldern) ≥20 stick av geting eller bi, eller ≥4 bålgetingstick.

Toxicitet / koncentrationer

Getingallergi innebär i Sverige som regel att man är allergisk mot samtliga getingarter inklusive bålgeting. Allergi mot bistick innebär en viss risk för korsreaktivitet mot humla. Ingen korsreaktivitet tros förekomma mellan familjerna Vespidae (getingar) och Apidae (bin och humlor).

1-2 personer dör årligen i Sverige på grund av allergisk reaktion efter geting- eller bistick eller på grund av högt luftvägshinder vid stick i munhålan.

Den europeiska bålgetingen (Vespa crabro) innehåller betyldigt mer gift än vanliga getingar (Vespula spp.) och är härvidlag jämförbar med flera asiatiska bålgetingarter hos vilka svår toxinmedierad systemförgiftning har beskrivits efter några tiotal stick. GIC tillämpar därför lägre gränser för sjukhusbedömning efter bålgetingstick.

Förekomst / preparat

De vanligaste getingarterna är vanlig geting (Vespula vulgaris) och tyskgeting (Vespula germanica). Båda kan bygga bon under marken ("jordgetingar" är alltså inte en separat art). Getingbon är som störst under sensommaren och kan då innehålla >1000 indivieder. Massattacker med fler än några tiotal stick är dock mycket ovanliga i Sverige.

I Sverige finns inga etablerade populationer av vilda honungsbin (Apis mellifera). Förekommande honungsbin härrör från biodling och är avlade för relativt låg aggressivitet. Massattacker med fler än några tiotal stick är mycket ovanliga.

Europeisk bålgeting (Vespa crabro) är relativt fredlig och kolonierna är mindre än hos vanliga getingar. Massattacker är mycket ovanliga.