Agitation vid förgiftning

Sammanfattning

Förvirringstillstånd med olika grader av agitation är relativt vanligt vid förgiftning. Det kan ses såväl efter läkemedels och drogöverdoser som efter intag av biologiska toxiner (vissa växter och svampar). Ofta ingår det som delfenomen vid sympatikomimetiskt, serotonergt och antikolinergt syndrom men kan också uppkomma utan att något av dessa toxidrom föreligger.

Uttalad agitation, agiterat delirium, är ett livshotande tillstånd som måste åtgärdas omedelbart. Kamp och fasthållning (särskilt i bukläge) riskerar att leda till cirkulationskollaps och död orsakad av dekompenserad acidos och reflexutlöst bradykardi/asystoli (på grund av minskat venöst återflöde till hjärtat). Denna typ av uttalad agitation ses oftast efter överdoser med centralstimulantia (till exempel amfetamin) men kan också förekomma utan förgiftning vid svåra psykostillstånd.

Symtom / fynd

Olika grader av oro, förvirring och agitation. Ofta även motorisk oro.

Vanligt med autonoma symtom som mydriasis, takykardi, hypertension och, i svåra fall, hypertermi.

Laktacidos vid uttalad agitation/agiterat delirium.

Provtagning / undersökningar

Syrabasstatus, Elektrolytstatus

Upprepade temperaturmätningar.

I svåra fall kontrollera CK och myoglobin

Övervakning / behandling

Sträva efter att de-eskalera en uppvarvad situation. Uppträd lugnt och undvik att verka hotfull.  Håll kringmiljö så dämpad och stimulansfri som möjligt. I lindriga fall kan detta vara tillräckligt för att patienten ska kunna lugnas men sedering är ofta en hörnsten i behandlingen. I svåra fall behöver patienten sövas ner och vårdas på intensivvårdsavdelning.  

Vid måttlig – uttalad agitation är bensodiazepiner intravenöst förstahandsmedel. Förslagsvis används diazepam (som har snabb anslagstid och lång halveringstid) vilket titreras till önskad effekt (lugn patient) genom upprepade doser. En lämplig startdos är 5–10 mg diazepam intravenöst.
Vid otillräcklig effekt eller vid svår agitation där dostitrering via intravenös
infart är praktiskt omöjligt ges 5 – 10 mg olanzapin (Zyprexa^®) som i.m injektion. Vid måttlig agitation som inte svarar på bensodiazepiner kan munsönderfallande olanzapin (5–10 mg) övervägas. Olanzapin bör undvikas vid antikolinergt delirium (det har en kraftig antikolinerg verkan) och vid otillräcklig effekt av 10 mg bör intensivvårdssedering övervägas. Vid god initial effekt kan, vid behov, olanzapin upprepas efter 6 – 12 timmar.

Vid uttalad, behandlingsrefraktär, agitation behöver patienten sövas ner och respiratorbehandling blir oftast nödvändigt.  Sedering/sövning initieras på sedvanligt sätt och upprätthålles därefter med propofolinfusion (alternativt midazolam-infusion). Dexmedetomidinsedering kan också vara ett alternativ ensamt, eller som tilläggsbehandling. Om intravenös infart saknas kan sövningen initieras med intramuskulär injektion av ketalar (4–6 mg/kg) eller ketanest (2-4 mg/kg).

Vid hypertermi som inte viker med sedering behöver patienten aktivt nedkylas. RING GIC.